Audiovisuellt material

Thompsons och Brodwells artikel om digitala arkiv väcker en intressant tanke. Det gäller egentligen allt historiskt material, vad är egentligen skräp och vad ska man bevara? Själv håller jag för tillfället på att gå igenom de flesta av mina egna lådor för att tömma och slänga. Jag har en tendens att spara på allt och försöker successivt bli en mera städig person genom att slänga bort det onödiga. Det är inte lätt. Som en historiker så tänker man ju också mycket på att det material som forskare oftast saknar är den vanlige medborgarens historia. Fast jag slänger nog bort det mesta ändå, annars blir det inte till någonting. Några brev från barndomen har jag sparat, i framtiden kommer knappast mina egna barn att ha brevvänner eller dylikt, och ifall de har det så är det högst antagligen digitalt och glöms bort nånstans på deras första e-post adress (som antagligen heter något i stil med angel_fire / princess_sunshine eller vad man nu hade för cool adress i lågstadiet.)

Den kontakten som jag har till äldre audio eller audiovisuellt material är väl främst att jag ibland har lyssnat på Lördax i Radio Vega där de spelar upp gamla intervjuer, bland annat från sin serie om gamla dialekter i Svenskfinland. Det var någonting som man förstod att göra, att till exempel åka ut till skärgården och intervjua de sista representanterna av gamla dialekter. Det är då frågan om samma YLE Arkiv som finns på vår länklista. Jag kan tänka mig att det är ypperligt forskningsmaterial för en språkvetare eller dylikt.

När det gäller det audiovisuella (forna filmarkivet) så är det ingenting som jag personligen har bekantat mig med. Det finns ju en lagstadgad plikt för filmmakare i Finland att spara original inbandningarna m.m. Så arkivet är ju också enormt. Genom dessa åtgärder så sparas ju en del av materialet till kommande generationer, men det är ju förstås ett urval som inte är komplett. Nu för tiden så är ju gamla hemvideon, även de mest triviala, från sextiotalet superb underhållning. Det samma gäller ju våra hemvideon, men tyvärr är det ju inte lika hållbart, för även om film förstörs lätt så är det ändå lättare att behandla gammal film än gamla digitaliserade filer. Det kan vara otroligt svårt att komma åt materialet. Jag fick en videokamera av min pappa för några år sedan och tiden har sprungit förbi den med stormsteg, på min nuvarande dator finns till exempel ingen port att sätta in rätt sladd. Dessutom påstår min man att min smarttelefon har bättre kamera än min "gamla" videokamera. Vilket känns intressant, när jag gifte mig 2010 filmade min bror in hela vigseln på samma filmkamera som hans första steg filmades med. Min kamera är nog inte lika seglivad.

Kanske det borde finnas någon sorts uppsamlingsserver där man kunde dumpa gamla hemvideon för framtida forskning?

Annars är Statens konstmuseums digitalisering av Eero Järnefelts sketchbok något av de snyggare projekten jag sett, även om min lilla skärm kanske inte återger projektet med den bästa skärpan.

Digitalisering av text

Jag tycker att torsdagens föreläsning diskuterade text digitalisering rätt så uttömmande. Digitaliseringen har både för och nackdelar. Den största fördelen är förstås att det det kan göra material mer lätt tillgängigt och förkorta avstånd. Ifall man studerar i Finland och ska göra något mindre forskningsarbete som kandidatavhandlning eller gradu har man inte samma möjligheter som mer etablerade forskare att resa efter sina källor. Detta kan onödigt begränsa vad man kan göra. På det sättet blir digitalisering  en mycket positiv sak.

Negativa aspekter som vi diskuterade var bland annat sökbarheten. Gör man digitaliseringen bra som t.e.x. det fantastiska Topeliusprojektet där sökbarheten verkar väldigt bra, med inbäddade sök ord etc. Så kan jag egentligen inte se några som helst negativa sidor. Topeliusprojektet ger ju också ofta användaren flera versioner av texten att välja mellan, beroende på behovet. 

En annan sak som vi också diskuterade kort på föreläsningen var hur mycket av texten eller kanske snarare verkets egenskaper som går förlorat i och med digitaliseringen. Det stämmer att man inte kan få en helhetsöverblick genom att bara titta på transkriberad text i modern layout. Men samma gäller ju också källor som tryckts i bokformat.

Av de övriga digitala materialen har jag använt på jobbet av digitaliserade tidningar. Till Augustin Ehrensvärds 300 års jublieum tryckte vi upp hans dödsannons från en digitaliserad version av den snart 300 år gamla tidningen. Även om de flesta som besöker utställningen, som ännu finns i Kommendantens hus på Sveaborg, inte kan läsa texten eftersom den är skriven på fraktur så är den tryckt i sådan storlek att det bra går att läsa. Det var min chef som visste att den skulle finnas där. Jag tycker fortfarande att det finns rätt så mycket info i de digitala arkiven, men som studerande är det ganska svårt att veta vad man ska söka efter och hur och därför kan det bli oanvänt.

Crowdsourcing

Wikipedia berättar att crowdsourcing är " "crowdsourcing" är en sammanbindning av orden "crowd" och "outsourcing" och kan på svenska kallas för gruppintelligens. Den termen är förstås inte lika genial som den engelska, eller ens den finska "joukottaminen". Den här bloggen föreslår "tänktalko" vilket är lustigt, kombinationen med tänk och det finska talko blir otroligt svensk, fast sitter lite illa i min finlandssvenska mun.

Själva fenomenet, att man med just talkokraft kan outsourca arbete är ju riktigt rolig och praktisk så länge det används i liten skala. Faran med liknande projekt är ju att de ska kosta arbetsplatser. För organisationer etc är det ju en ypperlig lösning, förutsatt att kvalitetsnivån upprättshålls.

Själv tänker jag lite på förra veckans nyhet om mannen som outsourcade sitt jobb till China och spenderade arbetstiden med att titta på kattvideon på nätet. Jag tycker det var ganska entrepenöriskt gjort av honom, men arbetsgivaren uppskattade ju inte det.

Hur har den tekniska utvecklingen gått till och hur har den påverkat samhället?

Vilka krav ställs i dag på forskare och sakkunniga?

Openglam, ett försök till att museer och arkiv ska göra sitt innehåll mer tillgängligt, specifikt digitalt. En av de första poängerna som videon tar upp är interaktivt digitalt material. Jag läste någonstans att det finns skolor i USA som är integrerade med Apples plattformar så att de flesta textböckerna finns på läsplattor och är interaktiva. Första tanken när man hör om detta är kanske att hur långt skall den digitala revolutionen gå? Hur praktiskt är det på riktigt och lär sig barn alls att använda böcker och andra äldre hjälpmedel?

Men en sak är väldigt relevant för forskare och vetenskap, nämligen de möjligheter till uppdatering som dessa digitala hjälpmedel kan erbjuda. Det är något som i mitt tycke gagnar alla, författare och sakkunniga som är ansvariga för läroplanen kan vara försäkrade om att materialet alltid är uppdaterat. För författare och sakkunniga är det idag otroligt viktigt att material är uppdaterat och ändamålsenligt, särskilt faktaböcker blir väldigt snabbt föråldrade idag. Med digitala platformar som uppdateras slipper man situationer som när jag själv gick i lågstadiet i mitten av 90-talet att vardagen med Sovjetunionen var akut närvarande i nästan alla textböcker, trots att den då inte mera existerade. Barnen lär sig också från säkert relevant material, man sparar på både miljön och ekonomin då inte hela bokserier måste bytas ut.

Ett krav som dessa plattformar förstås orsakar är att sakkunniga, speciellt sådana ansvariga för läroplaner etc., måste akta sig för att inte gå in på en för subjektiv bana. Synkar man hela systemet med en service provider måste man vara väldigt försiktig så att det inte det företagets mission och vision påverkar objektiviteten i det man ska undervisa.

En annan sak som diskuterades på föreläsningen och som slog mig starkt när jag tittade på den här presentationen är feedback och diskussion som blir allt snabbare tack vare internet, twitter, bloggar och facebook med mera. Kontext är också väldigt viktigt. Om man förr sade något till en liten skara åhörare och kontexten var lite fel så var det sannolikt att ingen kanske märkte det eller åtminstone så kunde små fel stryka förbi utan att den stora massan märkte det. 

Presentatören försöker på videon lite skoja till det med att jämföra olika koncept om hur ex. konst kan se ut, hur dans kan se ut och så vidare. För att demonstrera och lite skoja till det visar han ett klipp på en Maori Haka. Det ska vara lite vitsigt med stora karlar i bastkjol som skriker slår sig på bröstet och visar tungan. Han kallar det dans. Vilket jag råkar veta, eftersom jag studerat Maorikulturen på universitetet i Auckland, är en ganska stor skymf mot Maorikulturen. Traditionellt sätt skulle den här hakan absolut inte kunna visas sådär bara utan att man frågat kaumatu från den sagda hapun om lov. Dessutom är detta frågan om en så kallad krigisk styrkeritual och är nog ganska långt från dans. Nå ja, jag kunde föreläsa hur länge som helst om Maorikulturen. Min poäng är att det är väldigt respektlöst att behandla hakan sådär, men eftersom föreläsaren använde klippet på en föreläsning någonstans i Finland, så långt från Nya Zeeland man kan komma, är det en tämligen liten chans att någon från Maorikulturen skulle bli sårad. Men tack vare internet så finns klippet uppe för vem som helst att se och får åtminstone mig att ifrågasätta resten av hans exempel. Hur insatt är han egentligen tänker jag?

Uppdaterat

Så, nu borde bloggen ha fått rätt version av texten med mer rätt layout. Det blev en rätt så lång text om Manovich. Begrepp och klassifikationer är som synes inte riktigt "my cup of tea" jag är mer intresserad av hans åsikter om framtiden och det framtida internet.

Vad är information, kunskap och kommunikation? Vilken betydelse har mediet - och vad är betydelse?

Texten av Lev Manovich handlar om begreppet digital. Både på föreläsningen och i kurslitteraturen samt i övrigt har man kastat omkring begrepp som digital inföding. Jag tror det nämndes under första föreläsningen att vi studenter nästan är digitala infödingar. Själv är jag några år äldre än de övriga studerande, inte många men tillräkligt för att man i teorin kunde ifrågasätta om jag kan räknas till de infödda. Tror att min lågstadieskola fick en datorsal först när jag gick på fyran eller femman (i och för sig gick jag i en av Helsingfors mest konservativa skolor men ändå). I verkligheten tror jag nog att jag räknas eftersom båda mina föräldrar är systemexperter till yrket och digitala hjälpmedel har alltid funnits i mitt liv. Kanske det är därför jag får en liten snarkvarning när jag börjar läsa texten. Det känns igen som om en lite äldre forskare tar åt sig det stora konceptet DIGITAL och gör en antropologisk resa i ämnet. Om dagens studenter skulle skriva om samma ämne om sig fem år tror jag att det skulle vara en mycket annorlunda text.

Särskilt kommentarerna om den sociala aspekten av media känns föråldrad, hela poängen med säg internet är ju olika komponenter som kommunicerar med varandra och skickar information från olika håll i världen.

While digital representation makes possible for computers to work with images,text, sounds and other media types in principle, it is the software that determines what we can do with them. So while we are indeed ‘beingdigital’, the actual forms of this ‘being’ come from software.

Manovich hävdar dessutom att det inte finns någon digital media utan endast softa som appliceras på media. Han anser att ifall man inte kodar så har man egentligen ingenting att göra med de olika filerna som utgör den digitala median. Han hävdar alltså att det digitala mediet inte spelar någon roll, endast softan gör det. Jag håller delvis med honom, visst har softan en otrolig roll i behandlandet och användandet av digital media. Jag tycker ändå att han har tagit konceptet digital media litet för långt, han har dissekerat ett samlingsbegrepp men jag ser inte riktigt nyttan i hans filosoferingar. Vad är mervärdet? 

I en intervju säger Manovich följande:

We have to accept that the Internet is changing. Because maybe five years ago it was possible to talk about a single Internet. Well, I don't think that there's a single Internet now. The Internet is not a single medium. It's maybe a dozen media which happen to use the same technical platform. But each medium uses very different conventions, it has a different style.

Här tycker jag att han har en klar poäng, mycket klarare än i sin skrivna text.

I en annan intervju tar han upp en intressant aspekt i förhållande till digital kommunikation, nämligen Förenta staternas dominans på softa marknaden. Argumenten i den här artikeln känns mycket mer relevanta för mig även om det är frågan om en över tio år gammal intervju. I intervjun drar han också paraleller till den europeiska modernismen i början av 1900-talet var en reaktion på ny amerikansk teknologi. Med facit på hand så vet vi ju att USA fortsatte dominera IT-världen ännu in på 2000-talet medan det nu egentligen sker en förflyttning till Asien. Europa har fallit ännu längre bak än då Manovich intervjuades, i alla fall enligt mig.

Jag tycker det är intressant att fundera mer kring den framtida utvecklingen än på de digitala mediernas sammansättning. Vi har en situation idag då vi är helt nöjda med att låta USA leda utvecklingen. För Finlands del är det också viktigt att vi inte stagnerar i vår Pisa framgång utan fortsätter jobba för kreativt skapande. I USA och Asien är man beredd att jobba mycket hårdare än i Finland, längre arbetsdagar osv. Om det gör människan lyckligare är en annan fråga men faktum är att det ger dessa andra länder försprång när det gäller marknad och utveckling.

Angående snarkvarningen tidigare så har Manovich också i den senare intervjun en kommentar till digital infödingar som jag tycker är intressant:

I do hope that the new generation of students who are growing up with computers will use them as a true medium for the cultural expression of the generation–but not simply to make videos, arrange music, or design clothes–but, rather, to design software and interfaces themselves.

Bokhistoria

Kombinationen med Sirkka Havus Kiehtova Kirja och Chris Andersons Wired artikel är fascinerande. Kiehtova Kirja projektet börjar med att beskriva boktryckarkonstens revolutionerande av överföringen av kunskap. Med hänvisning till mitt förra inlägg som kommenterade användningen av ordet revolution så kan man nog säkerligen hävda att det är frågan om ett revolutionerande sätt att sprida kunskap då den orala traditionen övergår till den skriftliga. Kiehtova Kirja skirver hur som helst: 

Kirjapaino mahdollisti menneiden aikojen viisauden monistamisen, säilyttämisen ja siirtämisen tuleville sukupolville. 

Egentligen tycker jag också att Andersons text anknyter till samma som jag ville diskutera angående läsningens utveckling. Jag tror att de digitala hjälpmedlen på sikt kommer att leda till att folk läser mycket mer. Under ett halvt år i Washington DC då jag åkte metro en halv timme varje morgon var en e-reader en mycket vanlig förekomst bland morgonpendlarna. Jag var faktiskt väldigt förvånad över hur vanligt det var att folk hade läsplattor och använde dessa hela tiden och överallt. Så det att folk idag skulle läsa mindre, tror jag inte på.

Anderson beskriver i sin text hur ett okänt verk som glömts bort får en ny chans via den digitala kulturen. Visserligen så är ju logaritmerna som Amazon använder sig av inte menade för att okända författare ska få en ny chans utan det är tillför att Amazon ska kunna sälja så mycket böcker som helst. Dessa söklogaritmer har både positiva följder, som i Andersons exempel, men också negativa. Då digitala tjänster kartlägger vad läsare föredrar erbjuds ju läsare liknande böcker för att de ska lockas att köpa mer. Då kan det bli lätt hänt att en läsare fastnar i genre eller hos en författare och kommer inte på tanken att vidga sina vyer. Så även om läsare idag kan njuta av nästan oändligt potential av olästa böcker och avsaknaden av förhandscensur så kan det hända att man blir avskärmad från en stor del av den litterära världen, utan att man själv märker det.

Själv följer jag med olika bokbloggar, främst svenska, för att hitta nytt att läsa. Även om 1700-talets koppargravyrer var vackra så kan man ju ändå vara tacksam för att utvecklingen inte stannade där (heller). Bloggtexter är kanske inte alltid höjden av de litterära skapelserna men åtminstone kan man nå relativt många, relativt snabbt om man så vill.

Humanisten och datorn. Vad är digital humaniora och varför är det viktigt?

Läsandet och revolution

Det första påståendet av Robert Darton (författar till The Case for Book) i intervjun av Rhys Tanter är intressant, nämligen begreppet revolution och dess tillämpning på digitaliseringen av humaniora och skrift överhuvudtaget. Han har rätt att termen revolution har drabbats av inflation till viss mån och att revolutionen är en långvarigare process än vad man först skulle tro. Men i och för sig så finns det ju en hel del historiker som idag hävdar att vi ännu inte sett alla konsekvenser av den kända franska revolutionen.

Darton hävdar att den ökade digitaliseringen kan leda till att det finns mer information tillgänglig för framtida forskare. Till viss mån kan det ju stämma om man tänker på mängden information som finns på internet. Gäller det mer personlig information kan det i mitt tycke hända att det går precis tvärtom. Själv använder jag e-reader mycket för att det sparar mycket plats hemma, hyllmetrarna blir färre. Böcker har dessutom inte samma värde som de hade tidigare, de övergår inte från generation till generation som förut. Forskare har ju i tiden lärt sig en massa om människors åsikter och tankevärld tackvare t.ex. boklistor i bouppteckning. Detta är ju ett element som kommer att försvinna, i och med att teknologin går så snabbt framåt och konsumentkulturen likaså, leder det ju till att man skrotar sina gamla teknologiska prylar i stället för att spara på dessa.

Intervjun med Darton behandlar också kritiken om hur människor läser idag. Många äldre är snabba att kritisera unga för deras sätt att läsa och behandla text och informtion. Darton säger också ” I’m often told ‘Don’t be naive, there are losses today in the way people read, especially when they read online’. The cover-to-cover deep reading that was typical of my generation when we were students is now almost extinct” vilket jag tycker att är intressant på flera plan. En sak som jag kanske skulle lyfta upp är ändå att läsandet aldrig har varit statiskt. Då skriftspråken utformades var det väldigt få som kunde läsa, sedan har det med katekeser och skolplikt evolverat till högläskunnighet. Det vad man kanske glömmer bort om man är medelålders från medelklassen är att i länder som USA har läskunnigheten trots landets akademiska framgångar ändå varit rätt låg på sina ställen. Med den digitala revolutionen hävdar jag att allt fler har större förutsättningar att bli ordentligt läskunniga.

Digitala humanister

Professor MarkMcDyter tar upp problematiken med humanistiska ämnen och deras varande eller icke varande i den nya allt mer digitaliserade världen. Han hävdar att det finns en skräck för att humaniora kommer att bli överflödigt i den nya världen. Hela hans problematisering känns lite överflödig i mitt tycke, det måste helt enkelt vara en generations fråga. Jag har aldrig känt någon skräck för att humanismen skulle gå sin grav till mötes på grund av digitaliseringen, då hade jag knappast börjat studera ämnet överhuvudtaget.

McDyter säger också ”The issue then is not whether the humanities will be ‘digital’; it is whether we will be masters of our own virtual house”, vilket delvis stämmer. Övergångsperioden kommer säkerligen att vara svår, vi befinner oss mitt i den nya processen då vi lär oss använda nya sökmetoder i gamla arkiv. I mitt tycke kan förändringen inte komma snabbt nog, vid besök till riksarkiven känner jag mig redan handikappad i förhållande till äldre generationer, vilken tidsödslande funktion att försöka slå upp vilken katalog man ska slå upp i för att hitta referenserna till var man ska söka. Jag tror inte kommande generationer kommer ha något som helst problem att vare sig bemästra den nya teknologin eller att kombinera humaniora med den digitala sfären.’’

Kodande humanister?

Professor Matthew Kirschenbaum tangerar något som säkert är aktuellt för många humanister idag. Många har sökt sig till humaniora för att de är mer intresserade av säg medeltiden än att bygga databaser och gott så. Det finns ingen lag på att alla måste vara multifaceterade talanger. Kirschenbaum hävdar att framtida studenter måste vara mer hemmastadda i olika miljöer eftersom ”Virtual worlds will be to the new century what cinema was to the last one and the novel to the century before that” och att det är en form av allmänbildning att kunna röra sig i dessa olika miljöer.

Jag tycker att det är viktigt att också humanister kan använda sig av alla hjälpmedel som det finns tillgängigt så att man i sin framtida forskning inte måste känna sig begränsad. Däremot är jag också en stor förespråkare av individens rätt att själv bestämma om den vill ha dessa hjälpmedel eller inte. Jag tror inte att det blir hemskt mycket bättre att man tvingar studenter att sitta och konstruera databaser och koda om det inte är något som lockar. Det är klart att man inte kan förstå fördelen om man inte har blivit erbjuden möjligheten att försöka, men hur mycket är på läroverkets ansvar och hur mycket är individens ansvar?

Avslutningsvis tycker jag att intervjun med Darton var mest intressant och välskriven. Särskilt Kirschenbaums syfte med sin text tyckte jag var svårfångat och till slut tedde texten sig främst som en hyllning till det enga kunnande och det egna digitala mognandet. Det framgår säkert tydligt av min text att jag tycker att digial humaniora är viktigt och en del av moderna humanisters värld. Problematiseringen känns inte så relevant för mig personligen. Det är klart att kommunikation mellan människor alltid kommer att vara i ständig förändring.

Kort om mig själv som dator- och webbanvändare.

Den här bloggen har skapats för en kurs på Helsingfors universtitet om digital humaniora. Den här bloggen kommer främst att innehålla uppgifter som relaterar till den här kursen. Första uppgiften:

Kort om mig själv som dator- och webbanvändare.

Jag använder dator och webben dagligen. Jag ser det som en del av dagens kommunikation, idag använder jag internet oftare än jag använder telefonen (för att ringa). Dator användning både sparar och konsumerar tid. Vissa saker blir effektiverade och andra saker går det onödig tid åt.

Jag blir lätt frustrerad om ett datasystem inte är optimerat, mest stör det mig om t.ex. sök funktionen på en databas fungerar dåligt. Jag tycker att många bibliotek och arkiv ännu har en lång väg att gå innan det är så smidigt som det kunde vara.

När det gäller humaniora och att studera historia har jag börjat använda digitala medier allt mera. Jag studera en utbytesperiod på Aucklands universitet där det digitala biblioteket var mycket utvecklat. Via bibliotekets hemsidor kom man lätt åt olika databaser, lite i stil med Nelli-portalen men det krävde inte en egen inloggning. Mycket av kursmaterialet var också uppladdat i digital kopia på kursernas respektive egna sidor. Ifall kursmaterialet är obligatoriskt för studerande så förstår jag inte varför det ska vara svår tillgängligt. Materialet kunde gått finnas att tillgå till på någon intern sida, huvudsaken är ju ändå att studerande ska erhålla kunskap. Det känns som om det ännu finns någon form av princip att det är karaktärsbildande för studerande att kämpa och slåss om material och det tycker jag inte är optimalt för lärande. Effektivare lär sig studenterna om mesta delen av tiden går till att plugga sak. 

Auckland hade också ett väldigt bra utbud av olika branschtidskrifter digitalt, för mina arbeten där använde jag mig flitigt av de digital källor som fanns till hands. Där har ju mindre språk som finska och svenska en klar nackdel jämfört med engelskan att det inte finns samma resurser att se till att materialet finns digitalt. Klart att det finns ett egenvärde i att studerande också lär sig använda sig av riktiga arkiv och det är säkert sådant som det borde satsas på mera idag. För ungdomar som främst har använt sig av digitala medier kan logiken i ett arkiv och hur man ska använda det vara svårfångad.

I Auckland hade digitaliseringen tyvärr också gått ett steg för långt, det satsades helt tydligt för mycket av resurserna på det digitala. I fysisk form fanns kurslitteraturen oftast endast i ett exemplar med en utlåningstid på två timmar. Det i sin tur ledde till stora kostnader och slöseri då man måste kopiera böckerna. Jag tycker alltså att det är viktigt att kunna använda olik media i vardagen och inget medium bör förringas.